En dag på museet.

Även om jag sedan ett antal år är Upsaliensare, är jag född och uppvuxen i Stockholm och har därför av olika skolklasser släpats med till Historiska Museet mer gånger än jag kan komma ihåg - det är just det, jag kommer knappt ihåg ett skvatt av gamla utställningen. Det enda minnet som finns kvar sitter däremot som berg och är då jag och pappa, när jag kanske var 7-8 år, gick dit under nåt sorts forntidslivs-tema. Innergården var öppen och där fanns kanot i dammen, helgrillad gris på spett (fortfarande en av de största smakupplevelserna i mitt liv), malstenar där man fick mala sin egen säd och sedan baka ett litet bröd som grillades (inte lika mycket av en smakupplevelse).

Bild: Tennsmide på SHM. Obs! Inte på mina barn, bilden tagen från hemsidan (klicka på bilden för länk)

Så med tanke på detta var jag ganska glad att se att SHM valt att satsa på en liknande upplevelse för barn denna sommar. Så när dagis var stängt igår blev det en tur med ungarna till Stockholm. Deras första besök på museet faktiskt. Ett antal grävningar har de släpats runt på redan, och t.o.m. fått sitta och gräva i en dumphög på pappas grävning utanför Gävle i somras, men museer kan vara ganska hopplösa för små, aktiva barn. Men de växer till sig och aktiviteter erbjöds som sagt. På det hela taget en bra eftermiddag, trots att biljetterna till den lilla etnoarkeologiska utgrävningen på gården redan var slut när vi kom fram. Men vi kunde gå och titta iallafall, på barn som grävde upp resterna av 100 års upptåg och påhitt ute på lilla gården. De är assisterade av arkeologer och det ska bli intressant om det hela ger något i förlängningen - det borde kunna göra det om det ges lite resurser.

Men det blev lite malning, lite brödbak, lite spring runt labyrinten. En tur in på utställningen som min annars så modiga och käcka 5-åring fann skrämmande och omedelbart ville lämna, medan min 3-åring vid ett obevakat ögonblick började klättra på en runsten (sssch...). Det var en 5 personer i kön till fiket, så det tog 20 minuter att köpa ett par glassar och en kopp kaffe. Sedan tillbaka till gården igen där vi stod i kö i 40 minuter till tenngjutningen. Men jag måste säga att det momentet ändå var värt varje minut, för där stod en fenomenalt duktig, lugn och trevlig tjej vid en varm glödbädd och tog sig an 100 ungar i tur och ordning. Med osvikligt gott humör lät hon dom välja en förebild som trycktes ned i tät sand, banka av en bit tenn, och elda på den med blåsbälgarna. Sen tog hon över och hällde tennet på formen, barnet fick lyfta den i en tång och doppa i vatten - och gick lycklig därifrån med liten silverglänsande smycke. Hennes jämnmod var imponerande! Och gjutningen var helt klart mina ungars bästa stund på dagen. Jag svor över att jag glömt kameran - måste skaffa sån där mobilkamera!

Nästa gång kanske de vågar se hela utställningen. Fast jag önskar att den hade gjort ett bättre jobb med att bygga upp "livsöden" som den utger sig för att göra. Fortfarande mest gravgåvor och "dödsöden" i min mening.