Jag tyckte en hel del av den kritik Kuper framförde däri var relevant och viktig. En oansvarig och moraliskt överkänslig relativism spreds inom delar av både antropologi och arkeologi under 1990-talet. Den goda idén att engagera sig mer direkt i dialog med informanter utvecklades tyvärr till att man efter hand abdikerade all rätt till att ha något att säga själv. Den forskare som ville göra en kvalitativ bedömning av argument beskylldes för att vara eurocentrisk elitist - allt vetande är subjektivt, alltså är allt vetande lika rätt.
Denna sortens politiska korrekthet ledde i förlängningen till det stora bråket när Historiska museet år 2004 ställde ut den s.k. Kensingtonstenen: en runsten påträffad i Minnesota som forskare länge hävdat vara en sentida skapelse, och som fanatiska lokalpatrioter hävdat vara bevos för att vikingarna minsann trängde långt in i Amerika långt före de där katolska spanjorerna. Kontroversen tog ny fart när dåvarande museichefen Kristian Berg (högutbildad men inte arkeolog) vägrade ta egen ställning i frågan och till och med kritiserade forskare för att försöka upprätthålla ett elitistiskt kulturarv och trycka ner stackars "vanligt folk" (för människor med högre studier i bagaget kan inte vara vanliga?). Det mest beklämmande med hela historien är inte så mycket att Berg uttryckte sådant förakt för den vetenskap han var satt att representera, utan för att den politiska naivitet som detta ger uttryck för inte tar i beaktning att man genom att vägra ta debatten ger upp alla argument man kan ha mot nynazism och liknande mörkermentaliteter.
Dennna ängslan inför att ta ställning, eller att ta ansvar för det uppdrag man har, är att missförstå vad det värdefulla med den kritiska teori som växt fram sedan 60-talet har kunnat bidra med. Att poängtera att vår kulturella subjektivitet går långt djupare än man förut anade är ett upprop för bättre, mer stringent forskning som tar källkritik och självkritik på allvar. Inte en uppmaning till att rasera dessa bärande beståndsdelar och lämna en ruin efter sig.
Jag kan hålla med i mycket av Kupers kritik av hur denna ängslan paradoxalt medfört en återgång till en närmast fundamentalistisk och biologisk syn på etnicitet och grupptillhörighet, som tagit över både myndigheter, offentlig debatt och forskning. Hur kan man kämpa för att hålla t.ex. kreationism borta från seriös vetenskap, om man samtidigt inte vågar säga emot enskilda företrädare för minoriteter som hävdar att deras myter och shamanistiska visioner ska väga lika tungt eller tyngre, inom akademisk forskning? Man måste skilja på äpplen och svampdjur - vetenskap är en sak, personlig tro en annan. "Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser", som det heter.
Däremot tror jag inte att Kupers svar på detta, att helt skrota begrepp som kultur och etnicitet i den akademiska debatten är en acceptabel lösning. Det kommer bara leda till att göra den akademiska världen än mer frånkopplad verkligheten och de frågor som engagerar och driver människor i dagens samhälle. Vi måste också ta i bekatande att maktrelationer inte är en ovidkommande roll här. Alla enheter inblandade i kontorverser kring rättigheter till land, natrtillgångar, kultur, utbildning och språk agerar inte på en jämn spelplan. Om strukturerna är uppbyggda att gynna vissa grupper så måste man aktivt agera för att motverka dett på något sätt - även om tystnad och undfallenhet inte är en värdig lösning.
Uppdatering 081015:
Terra Incognita har skrivit ett inlägg länkat till mitt där han diskuterar vidare kring frågan om postmodernism inom vetenskapen, ur en geologs synvinkel
Läs även andra bloggares åsikter om antropologi, kulturarv, arkeologi, forskning, Uppsala universitet, vetenskap, humaniora
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar